tisdag 14 oktober 2008

Kärnfamiljen orsakar mycket av våldet.

”Kärnfamiljen nödvändig för att stoppa våldet”, skriver Världen Idag, Livets Ords tidning.
Här är några roliga citat :
”Barn med farsor som sviker blir lätt offer för gänglivets förrädiska trygghet”
”Sveket är ofta en grund för det våld som föds inom en människa. Ofta handlar sveket om en frånvarande fadersgestalt”
Att skrota äktenskapet vore helt fel väg att gå, menar Norberg, med en bredsida mot planerna på en könsneutral äktenskapsbalk. Svenska politiker och makthavare skulle på detta sätt vända sig ifrån det fundament som Sverige en gång byggdes av: Den trygga kärleksfulla familjen, anser han.

Hmm .. vadå? Är det inte just inom kärnfamiljen som de här föräldrarna befinner sig och är inte åtminstone 90% av befolkningen heterosexuell? Då är just våldet och svikande föräldrar ett heterosexuellt kärnfamiljsproblem.

”När den grunden tas bort, skapas det tomrummet som vi ser sprida sig som ett virus i Sverige. Det är detta tomrum som är roten till allt våld och allt utanförskap, till all mänsklig ondska. Brinnande värdetransporter, politiker­mord, gängkrig är alla konsekvenser av att rätten till ett tryggt och kärleksfullt hem någon gång har tagits ifrån ett barn”

Precis .. beskyll personer som vill ha en könsneutral äktenskapslagstiftning för att spä på de brinnande värdetransporterna. Jag är förvånad att dagen inte kopplar samman oss oftare med våldtäkt.

4 kommentarer:

  1. Du förstår visst inte vad artikeln menar med kärnfamilj: barn behöver en mamma OCH en pappa (med risk för att låta som Göran Hägglund). En pappa som är närvarande i familjen, bryr sig om och visar kärlek. Alltför många äktenskap/relationer med gemensamma barn slutar i skilsmässa och att man går skilda vägar. Att få barn är ett ansvar och eftersom det är viktigt med stabila relationer för oss människor är det viktigt att göra allt för att relationen ska hålla. Varje barn har rätt till att veta vart man kommer ifrån och för det behövs en biologisk far och mor. Det kommer aldrig vetenskapen att kunna ändra på. Därmed inte sagt att två män inte kan älska ett barn. Men det som artikeln handlar om är att när båda föräldrarna inte är närvarande orsakar det ofta problem hos barnen.

    SvaraRadera
  2. Kul att du kommenterar min blog!
    Ja, du låter som Hägglund. Jag begriper väl vad artikeln menar med kärnfamilj, det förklarar den ju om inte annat. Vad barn behöver är en stabil, trygg uppväxt med plats att växa. Vad föräldrarna råkar ha för kön har ingen betydelse för detta.
    Att artikeln sedan kopplar samman brinnande värdetransporter med könsneutralt äktenskaps-ivrare som mig själv tycker jag är samma sorts retorik som försöker koppla samman homosexualitet med pedofili när 99% av dömda pedofiler är heterosexuella.
    Betänk att samkönade kärnfamiljer inte existerar, var är det då problemen som beskrivs uppstår om inte i de tvåkönade kärnfamiljerna?
    Jag tycker det verkar som om du inte läst artikeln ordentligt.

    SvaraRadera
  3. Kul att jag får svar!
    Håller helt med dig att Liam gör konstiga kopplingar. Vad jag tror Liam menar är att ett barn behöver (Hägglund-citat) "en mamma och en pappa". När det inte längre spelar någon roll vem som är ens biologiska föräldrar skapas en otrygghet hos barnen. Visst finns adoption som en möjlöighet för de par som inte har kunnat få barn tillsammans, men jag tror att kopplingen mellan två biologiska föräldrar och barnet ger de bästa förutsättningarna för en stabil plattform och trygghet i livet (när bägge är närvarande och kan leva livet ut tillsammans. Tyvärr är det i dagens Sverige alltför många relationer med gemensamma barn som slutar med separation och mer eller mindre trassliga förhållanden för barnen som följd.

    En nyfiken fråga: hur känner du inför dina föräldrar? Jag menar: spelar det någon roll för dig vilka de är? Om det är dina biologiska föräldrar, om de fortfarande lever ihop? (Måhända ör känslig fråga - förstår om du inte vill svara här på bloggen)

    SvaraRadera
  4. Det är en känslig fråga men jag är rätt van vid den och var mina gränser för självutlämnande går.

    Jag är uppvuxen med en kärnfamilj med föräldrar som kommit från kärnfamiljer. Mina biologiska föräldrar är skilda sedan många år tillbaka efter ett kaotiskt äketenskap och min biologiska far har jag ingen kontakt med. Min mor är sedan länge omgift med den jag kallar pappa. Det var egentligen hans inträde i familjen som lade grunden för den stabilitet och trygghet jag kan känna inför min familj. Min egen erfarenhet är alltså att biologi har mindre betydelse och att kärleksfulla, trygga människor är de som behövs för en kärleksfull, trygg och stabil tillvaro. Det är också den lärdomen jag för med mig till mina egna barn i framtiden.

    SvaraRadera